pumpadeluffare

vet inte riktigt hur jag ska börja... innerst inne är jag rädd, rädd att mina vänner ska försvinna, rädd att jag inte kommer att klara hyran, rädd att något ska hända min familj, rädd att inte vara älskad, rädd att folk ska tycka illa om mig... jag hade kunnat fortsätta ett bra tag till... den konstanta klumpen i magen av oro... jag vet att jag inte borde oroa mig så, men det gör jag tyvärr. Känner inte alla nån gång rädslan en för att bli lämnad, att inte klara sig själv, att inte ha nån där när allt bara skiter sig?!? jag vill verkligen vara personen som kan rycka på axlarna åt det mesta o bara ta saker för vad de verkligen är. Att verkligen kunna stå för vad jag vill o tycker o inte låta folk trampa på mig, o inse att jag kan göra vad JAG vill utan rädslan för vad andra tycker o tänker... jag har kommit en bra bit på vägen, men jag måste, varje gång nån vill prata allvar med mig förtrycka känslan att vända mig om o springa där ifrån!
Me myself n I... O flickorna så klart, älskar er mest!

Pixy... Tack gumman... För att du bara är du.

På sistonde har jag växt mycket som person... jag vet numer mer vad jag kan o vill... men jag har ett liv på mig att lära mig.. hinner nog i fatt någonstans på vägen.//b